felicia

Okej, det blev ett tredje idag och ett sista.. Okej, anledningen till att jag skriver denna gång är följande: jag rensade i min byrå, slängde en massa gammal skit, men så hittade jag två halsband, helt olika, men med samma mening kan man säga.. Det ena är ett "best friends forever"-hjärta, sånt där som man delade med sina bästa vänner i typ trean och som jag en gång delat med den, som under en lång tid förstod mig precis och som jag kunde prata med allt om, tills en dag då den kärlek som funnits bestod av enbart en iskall tystnad, en distans som aldrig tidigare funnits, all kärlek som fanns försvann och kvar lämnades den iskalla kyla, tystnaden som kunde fylla ett helt rum... Var det mitt fel att det blev så här, eller beror det på att man växer som människa och helt plötsligt så passar inte bitarna ihop längre, dem har svullnat upp eller krympt kanske? Jag vet inte svaret på det, men jag vet att det aldrig kommer bli samma sak igen, för det blir aldrig samma sak även om man vill det.. Bråk slutar aldrig med kärlek, men kärlek kan sluta i bråk!

Det andra är ett vanligt halsband, men med samma mening.. Nästan iallafall, här tog det bara slut, utan riktig förvarning, så helt plötsligt fanns inte den där kärleken som växt fram under sommaren, en av de absolut bästa sommaren någonsin inte bara för att jag träffade och lärde känna den person som idag är min älskling, UTAN för att det fanns en vän, en vän som lyssnade på mig och som lärde mig att slappna av och bara göra saker utan att tänka ibland.. En sommar som bestod av sköna cykelturer i espeviks, som innehöll mycket skratt och inte ett enda bråk, inte ens en liten aning till bråk och ändå så när vintern kom så tog allt slut!  Kanske tog det slut innan vintern, jag kommer inte ihåg. Men helt plötsligt var det inte längre "VI", nu var det jag och det var du... Sorgligt, men ibland är sanningen inget annat än en hård, kall och  isande vind som kyler ner varenda del i din kropp.. Det var vad sanningen gjorde med mig när den kom och den drog fram som en våg, en våg som fortfarande gör sig påmind när tankar skenar iväg och när jag helt omedvetet kommer på mig själv att sakna en tid som aldrig mer kommer tillbaka.. Den gemenskap som fanns eller som jag trodde fanns, du på madrass och jag i sängen, svårt att somna, pratade till sent på natten, tänkte och funderade på hur framtiden såg ut, kanske planerade vi, jag kommer inte längre ihåg.. Minnena börjar sina från den tid då jag var som lyckligast... Jag är fortfarande lycklig, men just då och just där var jag som allra lyckligast, jag fick det bästa av två människor, jag fick kärlek och jag fick självförtroende, självkänsla och jag var lycklig, glad, översprallig..  Så som man blir när man är kär och jag var kär i både min älskling och min älskling till vän, men den sagan är nog överspelad nu..

Men jag kom att tänka på det när jag hittade halsbanden som påminde mig om en tid som inte längre finns kvar, en tid verkar vara så långt bort från dagens verklighet...

jag saknar en tid som inte längre finns, hur sorgligt låter inte det på en skala ???