felicia

Jag trodde aldrig att jag skulle klara av att leva utan dig, men nånstans så gör jag de.. Our I have to Samtidigt som de är så jävla skrämmande att göra en del saker ensam, utan dig vid min sida.. Utan att höra din lugna röst med peppande ord som alltid fått mig lugn, eller att kunna prata sådär nervöst med dig innan man gör något som inte känns så bekvämt..
Jag skulle skriva en lång lista på saker som jag saknar att göra tillsammans med dig.. Men de skulle ta några dar, för de finns mycket jag saknar med dig.. Du vet många saker som ingen annan vet om mig, saker som jag ljuger om för andra, men du vet sanningen, jag hoppas den sanningen har stannat hos dig..
Du är så nära, men ändå så långt ifrån mig.. Jag hamnar i den där onda cirklen "tänk om"... "tänk om jag inte valt de, eller gjort så".... hur skulle de sätt ut då, skulle de vara annorlunda eller skulle jag vara på samma plats som idag med samma tankar.. frågor och tankar som bara gör att man drar ner sig själv i träsket av "tycka synd om sig själv" och dit vill jag verkligen inte ta mig själv.. Jag vet ju själv hur trött och rastlös jag blir tillsammans med människor som fastnat där..
Du bor inte långt härifrån, men ändå känns det som om det är flera mil till dig, vi skickar fortfarande sms till varandra, med frågor om man ska med ut på olika saker, men de blir nästan alltid nej från oss båda.. Det är ingens fel, vi kan inte skylla på någon, för det är ingens fel det har bara blivit såhär.. Varför är den stora frågan på detta iallafall från min sida, så lång tid tillsammans och så lätt att bara tappa bort varandra.. Hur fan gick det till??
Det är med en tår i ögat som jag ser tillbaka på tiden då vi fortfarande kände varandra någorlunda, tiden då vi kunde skratta tillsammans, kan vi de längre ? Kommer vi kunna göra de tillsammans igen ?


Tar det slut här eller kommer det en bättre fortsättning på sagan om oss ?