felicia

Sitter just nu och skriver på en krönika till textkommunikationen, den kommer handla om vänskap, mest sprucken vänskap... För det är något som jag är en expert på och ändå har jag inte kommit på något facit på hur man gör för att få det att funka livet ut.. Ibland funkar det och ibland funkar det inte alls, men när ens svaghet drar ner en i träsket av osäkerhet, hur gör man då?
En liten del ur min krönika
"Jag har lärt mig att en vänskap kan ta slut lika snabbt som den började och varje gång en vänskap tar slut försvinner en bit av tryggheten man har inom sig, självsäkerheten får sig också en törn. Min har fått många törnar under åren och säkerheten är på reparation och tryggheten är snart på väg mot arton års service. Jag har lovat mig själv att aldrig mer lägga mitt liv i någon annans liv, ingen ska få styra mig, för att leva med ånger över något man inte gjort är fan inte roligt."

Den är deprimerande att läsa, jag blir rädd varje gång jag ser orden som runnit av mig i Word-dokumentet, en liten del av mig själv och en stor del av andras svek.. Livet har tagit ut kurvan dåligt och jag har befunnit mig på åkrar, i diken och ute bland kossor allt för många gånger..  Eller det är jag som tagit ut kurvan dåligt och det har ju fått sina konsekvenser, men det har även givit många sköna minnen & just nu gillar jag livet skarpt..
Jag har ju världens gulligaste pojkvän som får mig att vilja hitta tillbaka till viljan att vara mig...  i like you